Victor Svanberg, min mor och två adresser

Norrtäljegatan 5När min mor Margareta Omar, f. Råbock, kom till Uppsala i augusti 1966 blev hon den första någonsin i vår jämtländska bondesläkt som skrev in sig vid ett universitet.

Min morfar, John Sixten Råbock från Alsenbygden, hade kört henne hela vägen ner från Östersund. Mamma hyrde ett rum på Norrtäljegatan 5 hos en åttioårig tant vid namn Anna Johansson.

Mamma studera först nordiska språk, sedan övergick hon till engelska och så småningom till litteraturhistoria. Den litteraturhistoriska institutionen låg då på Villavägen 7. Ödet ville att förlaget som utgav min första diktsamling, Tregångare (sept. 2005), hade kontor på samma adress.

En av de Uppsalaprofiler mamma blev bekant med var Victor Svanberg (1896-1985). I sina memoarer delger Thure Stenström sin uppfattning denne professor i litteraturhistoria med poetik 1947-1962:

”I slutet av 1940-talet var Svanberg en av de mest omtalade akademiska lärarna i Uppsala, där han efterträtt Anton Blanck på Henrik Schüks gamla lärostol. Det gick, för att citera Johannes Edfelt, ’ett sus av Victor Svanberg genom stan.’” (I alma maters tjänst, 2004, s. 93)

Villavägen 7Han skriver att Svanberg var en ”originell och lysande lärare” (s. 99). Men också att han med sina ”höga krav” och ”häftiga temperament” var ”en mycket farlig professor” (s. 108). ”Inte minst naiva damer framlockade Svanbergs brutalitet och sadistiska leklust”.

”Svanberg var som person komplicerad och brusten, allt annat än lycklig och till vardags lynnig och oförutsägbar. Naturligtvis ingöt han skräck eller åtminstone oro hos oss alla. Ingen gick riktigt säker i hans sällskap. Men han hade också vinnande egenskaper, en drastisk humor och en mänsklig omtanke av det ovanliga slaget. Åtminstone i sin krafts dagar led han i mycket liten grad av vad jag brukat kalla professorssjukan, jag menar den farosot som är så vanlig bland lärda påfåglar: att i tid och otid framhäva sina egna vetenskapliga bedrifter, sina egna rön och sina egna briljanta upptäckter. Fastän Svanberg kunde och behärskade så mycket, utgav han sig sällan för att veta allt.” (s. 109)

Min mor såg dock bara hans goda sidor. Hon avlade tentamina hos honom våren 1970 och fann honom ytterst vänlig och rar. ”En tjock liten gubbe i svart kostym”. Ämnet var Edith Södergran, en författarinna som Svanberg tyckte mycket om. På slutet av tentamina frågade han plötsligt: ”Var tillbringade Heidenstam sin ålderdom?” Mamma blev överrumplad och kunde inte svara. ”Övralid så klart” log Svanberg.

Leklust hade han, min enligt mamma var den inte sadistisk. Han gjorde som de flesta av oss, olika intryck på olika människor. Sannolikt hade han också förändrats sedan 40-talet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: